linasfoto.blogg.se

Bilden är ifrån vår lokala nyhetssida.

I det där gula tegelhuset på bilden växte jag upp, där bodde jag från födslen tills jag var 10-11 år. Idag är jag 19,5 så dvs att jag har bott där i över halva mitt liv. I halva mitt liv har jag vaknat upp i rummet som finns bakom fönstret man ser högst upp och längst bort. I detta hus tog jag mina första steg, sa mina första ord. Där lyssnade jag på min lillasysters hjärtslag i mammas mage med ett stetoskop. Majoriteten av allt jag ätit i mitt liv har jag ätit i detta hus.

Det var gräsligt fult inuti, jag kommer ihåg vår trappa som hade rödsvart spräckliga steg. Vi hade en grön toalett och ett grönt handfat. Ett oranget kylskåp när jag var pytteliten som vi bytte till ett "vanligt vitt" lite senare. Vi hade ett stort rum på ovanvåningen som vi aldrig använde, jag vet inte varför men det var lite som ett förråd ungefär. Vi förvarade en massa skit därinne trots att vi hade ett riktigt förråd precis bredvid, som också var full med saker som var för värdefulla för att slängas. Eftersom ingen nånsin var därinne, hade vi ingen värme där så det var svinkallt. Vi kallade det för "blå rummet". När jag var sådär 8 år kanske, satte pappa in en dator där och jag fick för första gången testa att chatta online. Kommer inte ihåg vilket program det var, men jag chattade med pappa som satt på nedanvåningen. Jag minns det som igår. Det var så häftigt och jag skrev så långsamt på tangetbordet.

Jag kommer ihåg mamma & pappas rosa sovrum, där jag och Sofia brukade hoppa i sängen om kvällarna när vi blivit nattade och dem trodde att vi sov. Vi lekte "små grisarna" och cirkusprinsessa. En gång gick sängen sönder för vi hoppade för mycket, och det fick pappa reda på sådär 10 år senare haha. Jag kommer ihåg den fula gråa telefonen som satt ovanför deras säng. Jag minns en gång så starkt att det känns som det var igår, det var november/december, jag vaknade mitt i natten och då gick jag upp och kollade ut genom deras fönster ifall det kommit någon snö. Det var ett tjockt vitt lager ute och jag blev jättechockad och glad! 

Jag minns när jag kom hem ifrån mitt livs första konsert - Markoolio. Förbandet var Bubbels och efter det var jag frälst av dem haha. När jag kom hem hade min lillasyster gömt sig bakom våra fula gröna gardiner och trodde att vi inte skulle se henne men hon var så tjock så hon syntes ganska tydligt, haha sötnosen! En gång gick vi upp innan mamma & pappa, då ville Sofia pimpa våran tapet i vardagsrummet. Så hon tog en bingo-penna, och duttade små prickar på väggen. Det blev en pongo vägg och jag ler åt det än idag. Fast mamma och pappa blev ju såklart inte glada....

Jag & Sofia delade rum. Jag hade en spik under min säng. Några gånger kröp jag under den, tryckte på spiken och sa "tjillevippen" och trodde det skulle bli som i Nils Karlsson Pyssling. Jag minns när jag skulle fylla 4 år, jag vaknade så många gånger den natten, väckte mamma och frågade om det inte var morgon snaaart så jag kunde fylla år och få paket. Jag formade mina ben som en 4a minns jag, jag fick en djungelboken-vhs av farmor och en jättefin rosa penna av mamma/pappa. 

Vi bodde grannar med mammas moster och hennes kusiner. Två tjejer som var 2-4 år äldre bara. Vi gick igenom tomterna fram och tillbaka som om vi bodde på båda ställerna lika mycket. Vi hade en gunga i ett träd på tomten. Och en redskapsbod där jag skjöt mina första skott med en luftpistol mot gula pricktavlor. Våra kusiner m familj var ofta och hälsade på, och jag har sååå mycket minnen med dem i detta hus. Och vår stenaltan, där jag ramlade med min trehjuling, så jag fick åka in till akuten och numera har jag ett ärr vid ögat som jag haft sen den dagen. Som jag ofta påminns om. 

Så himla mycket minnen. Nu är det bara aska. I söndags, den 4 maj 2014 brann huset ner. Ingen person skadades, och jag tycker såklart synd om dem som bodde där. Alla saker dem ägde - borta. Dem har ingenstans att känna sig trygga längre och hela livet måste vara hemskt för dem nu. MEN, mest av allt bryr jag mig om mig själv, och mina minnen. Varje gång jag åkte förbi där sa jag "där bodde jag när jag va liten". Vad fan ska jag säga nu då?! Hela min barndom är fucking aska, hundra tusentals minnen som alltid kommer finnas kvar inom mig, men nu är det fysiskt borta. Mitt gamla sovrum, mitt allra första hem. Fult som stryk och världens sämsta läge men det var mitt allra första hem. Det var något speciellt och betydelsefullt även om jag inte satt min fot där på snart 10 år. Hade detta hänt huset vi köpte efter det, där jag också bodde ett par år och har tusen minnen ifrån hade jag inte brytt mig så mycket. Men när jag fick ett sms om att vårt gamla hus hade brunnit ner, då högg det tag i hjärtat ska jag erkänna. Det gör så inihelvetes ont att veta att mitt älskade barndomshem är b-o-r-t-a. Där lilla jag, med mina blonda lockar har sprungit runt, testat på det mesta för första gången, växt upp och blivit den jag är idag. Kalla mig för en blödig jävla tönt, jag bryr mig inte. För det här berorde mig verkligen. Och jag tror att vem som helst hade känt en hemsk känsla nånstans inom sig. Alla barndomsminnen spelades upp innanför ögonen, sen var det bara att vakna upp och acceptera. Det känns inte bara som att huset brann upp, utan även en del av min barndom. Men nu är jag vuxen, och livet går vidare. Tack för alla år, alla som jag nånsin varit med i detta hus. Alla som givit mig minnen från denna goa tid. Tack till den som byggde det och tack för att jag fick en grym jävla barndom pga detta hus. "vila i frid" När jag dör ska jag spöka på denna plats.