2015.. loading
Snart är 2014 över och det ska bli sååå skönt! 2014 har varit det tråkigaste året i mitt liv tror jag. Så jävla ohändelserikt. Ser fram emot 2015 som kommer bjuda på:
Hämta hem en kattunge i början på året, förmodligen sötnosen på bilden // får en liten kusin i april, WIIIE!! Vilket innebär massa massa bebisgos // jag får fast anställning, om inte, så blir jag avskedad & slipper mitt jobb som jag faktiskt inte trivs på längre vilket också låter som en bra idé // ekonomin kommer bli GRYM, så mycket räkningar som försvinner // Jag SKA skaffa en tatuering, yepp. En syster-tatuering, om jag så ska behöva betala för båda två! // Drar utomlands under semestern. En sista minuten eller nåt, har pengarna undanstoppade och jag orkar inte vänta längre. JAG SKA BARA UTOMLANDS
Det här är bara saker jag är 100% säker på :) är nog mest exalterad över min nya lilla kusin. Började gråta när jag fick veta att min moster är gravid. Holy shit om ni bara visste hur länge jag tjatat & väntat på detta. Sen har vi ju sakerna jag hoppas på med:
BLI GRAVID. Eller iallafall sluta med p-pillerna och försöka. För nej jag tar inte för givet att jag ska bli gravid med en gång. Hade gärna kunnat försöka redan nu, men vill bestämma själv när jag ska ha mens haha! Har sååå oregelbunden mens annars, det kan ta 2 veckor eller 3 månader mellan varje gång. Kul va??!?! :) WELL WELL 2 much information.
Ut & suuuup. Jag har varit ute en enda gång sen jag fyllde 18. Nej nu jävlar ska jag ut på puben minst en gång i kvartalet haha. Herregud vad denna INTE passade in med nr 1 känner jag nu. #dubbelmoral
Det där med jobbet. Antingen får jag hitta något att plugga till, eller bita ihop & se till att trivas. Eller får jag helt enkelt söka något nytt, eller skaffa eget? Kollar faktiskt efter jobb då & då. Har ju en klump i magen innan jag ska jobba och tajmar in mina raster då det är minst folk i fika rummet & så kan man fan inte leva under en längre period. Då är jag hellre arbetslös.
SKAFFA MAGRUTOR. Jag har nog inte så svårt att få till synliga rutor. Min mage kan ju typ inte bli tjock hur mycket jag än äter (tack för det mamma!) och om jag bara anstränger mig liiite så ser den tränad ut rätt fort. Redan nu när jag inte gör något är den stenhård av muskler, ber alltid folk på jobbet att slå på den hahah.. Så nu ska jag kämpa. Har köpt hem ett redskap som ska hjälpa mig med det där :)
Sen det klassiska, äta lite hälsosammare och blabla. Fast jag ska absolut inte ha några nyårslöften!! Detta året hade jag ju att ha minst 3 chokladfria dagar/vecka och jag har hållt det från dag 1. Så himla stolt över mig själv samtidigt som jag hatar mig själv för att jag bara MÅSTE hålla detta. Måste alltid fråga innan kalas osv "är det choklad på kalaset?" och har fått dissa några fikor pga detta. Så nej inga jävla nyårslöften. Annars ska jag bara vara lycklig, njuta av dagarna & kanske vara lite mer händelserik av mig haha. PUSS PUSS NU GÖR VI 2015 BÄSTA EVERRRRR.
VILA I FRID ♥
F*CK OFF BLOGG.SE!!!! Nu är jag pissigt förbannad. Min dator bara stängde ner mina internet fönster helt oväntat?! Och blogg.se sparade inte mitt inlägg jag hade skrivit. Ett jättelångt, fint inlägg om denna underbara varelse. Det brukar ju sparas i utkast om det stängs ner oväntat, det gör det alltid men nej nej inte nu när det handlar om det viktigaste inlägget jag skrivit. Förlåt min aggrission men ni hade nog känt likadant.
För denna hund på bilden, är min förra hund. Hon föddes den 19 maj 2013, och jag & min pojkvän köpte henne den 5 augusti samma år. Vi försökte uppfostra henne som en sällskapshund trots att hon är en renrasig jämthund, dvs en jakthund. Vi visste inte så mycket om rasen men vi fastnade för henne med en gång. Uppfödaren sa ingenting när vi sa att vi inte jagade & att vi bodde i lägenhet osv. Han såg bara pengar. Men hon växte upp hos oss, hon fick så galet mycket kärlek. Varje dag. Det var jag som lärde henne sitt, ligg, high five osvosvosv. Jag och min pojkvän kallade oss för "mamma och pappa", hon var vår bebis.
MEN, eftersom hon hade så mycket jakt i sig blev hon alldeles för understimulerad. Så innan hon blev för gammal så valde vi att sälja henne. Till en noggran utvald ägare, som skulle jaga med henne och ge henne all tid hon behövde. Vi hittade honom, och sålde henne den 19 april 2014, alltså hennes 11 månaders dag. Nya ägaren bodde ca 20 mil ifrån oss, hade fler hundar, JAGADE, han hörde av sig om hennes framsteg, berättade när hon skällt ett vildsvin osv. Vi fick hälsa på iprincip hur mycket vi ville. Precis som det ska va.
MEN, nu finns hon inte mer.Min underbara, älskade lilla Smilla blev inte ens 1,5 år. Det kom som en riktig chock och jag kan inte gråta för att det känns sååå ofattbart. Det går bara inte få in i hjärnan, att jag aldrig mer kommer få se henne. Att hon ligger begravd under marken och inte andas mer. Kort sagt så var det en OLYCKA. Hon dog nog rätt fort och smärtfritt. Vilket ändå känns rätt skönt, hon slapp lida av en plågsam sjukdom eller något annat hemskt. Samtidigt som detta känns ännu hemskare, för detta kan ju inte vara ödet. Det är väl aldrig meningen att någon ska dö vid 1,5 års ålder. Oavsett om man är djur eller människa. Min lilla bebis. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag kommer alltid älska dig.
♥♥♥♥ VILA I FRID. 19/5-2013 - 16/11 - 2014. ♥♥♥♥
HUR SVÅRT KAN DET VA!?!?
En liten detalj jag inte har nämnt innan är att jag har haft ätstörningar. Jag hade precis fyllt 16 och var trött på min systers kommentarer om min feta röv, gigantiska lår och blabla. Jag laddade hem en app som gick ut på att räkna kalorier, tänkte gå ner ett par kg bara. För skojs skull. Kände mig egentligen inte tvungen att gå ner men jag hade ju precis fått en ipod och det var sååå coolt med appar som var nytt för mig.
Allt gick så fort. På bara en månad var jag fast. Jag tappade kilon riktigt jävla snabbt. Var det verkligen så enkelt? Hungerkänslorna försvann bara sådär, jag släppte allt annat & fokuserade på min mat, kalorierna, powerwalksen, träningen. Jag hade inte mens på 1 ½ år. Gick ner 15 kg. Jag levde i min egna värld, ignorerade allt och fokuserade på siffrorna på vågen. Räddningen blev min pojkvän. Utan honom hade jag kanske fortfarande levt kvar där, vem vet? Nu känns det bara "haha ofta jag har haft ätstörningar, hur kunde jag leva utan choklad". Så jävla sjukt. Trodde ALDRIG ALDRIG jag skulle bli frisk! Menmen, det är en annan historia.
NU TiLL SAKEN: Idaaag har jag tagit ett stort steg. Jag trodde ju jag var 100% fri från allt, men en liten detalj finns ändå kvar. Äta på jobbet. Jag hade inte med mig någon matlåda under praktiken, för vi fick ändå en fralla gratis. Sen började sommarjobbet och jag vet inte varför jag inte tog med mig mat då? Jag började jobba 18 juni 2013. Sen dess har jag inte haft med mig matlåda en enda dag. Jag vill men jag vågar inte. TILLS IDAG. Jag sprang med matlådan i handen från bilen in till jobbet, direkt till fikarummet och gömde den längst bak i kylen. Glad för att ingen såg mig. När jag gjorde iordning den imorse sa min pojkvän "är det där mat till DIG?!? DIG?? VA? Ska du ha med dit mat?" och jag blev så JÄVLA förbannad, så jag skrek "Men för helvete håll KÄFTEN!" och sprang in i sovrummet. Han tjatar ändå på mig att jag ska ta med mig mat. Så gör jag det och får sånna kommentarer? Han vet ju vad jag gått igenom. Dedär kommentarerna är det enda jag inte kommit över ännu och kommer nog aldrig göra. I mina öron är det "va ska du äta, jävla tjockis fetto äckel. du som borde banta?"
Och det är just därför jag inte vågar ta med mig matlåda till jobbet. Folk vet att jag inte har ätit tidigare, sen kommer jag helt plötsligt och äter så då kommer ju kommentarerna... Jag tog ett äpple en gång och då sa en "nämen Lina?! ÄTER DU IDAG?" man ba kääääften. Men ingen på jobbet vet vad jag gått igenom.. Dem menar ju inget illa, men ändå. Jag klarar inte av det. Iallafall, lunchrasten.. Alla mikrorna var upptagna så jag tog ett glas vatten först. Tänkte skita i att äta sen slänga maten när jag gick hem. Men nej jag skulle övervinna dethär. Öppnade kylskåpet försiktigt och mikrade när ingen såg. Och när det plingade blev jag helt skakis. Seriöst livrädd. Shit nu har alla hört att jag mikrat något. Tog ett djupt andetag, petade i maten ett tag och gick ut & satte mig vid bordet igen... FYYYYFAN vilken jobbig känsla. Såklart fick jag en kommentar "ojojooj???? mat? vad har hänt?" men nu fanns det ingen återvändo även om jag bara ville skrika & gå därifrån. Och jag åt. Fast jag kommer nog inte göra om det på ett bra tag. Det var så jävla läskigt. JA, jag är frisk i dagsläget men det är det där lilla jag inte klarar av. Kommentarerna. Kan fortfarande få kommentarer från te.x pojkvännens mamma "va bra att du äter nu Lina, kommer du ihåg förut när du va så liten i maten?" MMMMM jag kommer aldrig glömma det kärringjävel tänker jag då. Fast dem vill ju inget illa. Det går inte sätta sig in i situationen om man inte haft ätstörningar själv. Det gör så jävla ont att höra att man gjort framsteg i maten, att man ser frisk ut, eller bli påmind om att man äter. Även nu, fastän det har gått 2 år. Det gör så inihelvetes jävla ont. Man ska inte få beröm och behöva känna sig duktig för att man äter, det är bland mest naturliga som finns? Äta bör man annars dör man. Så om ni känner någon med ätstörningar, lägg er fan inte i. Säg inte att man ser frisk ut om ni märker att personen inte klarar av det. Det kan såra trots att det gått flera år sen man var fast i helvetet. Även fast man är 99% frisk. Bara håll käften och sköt er eget. Tack.
Skulle inte ens önska min värsta fiende ett liv med ätstörningar. Men bara för att jag inte vill att personen ska bli smalare än mig.
Hela min barndom är... borta
Bilden är ifrån vår lokala nyhetssida.
I det där gula tegelhuset på bilden växte jag upp, där bodde jag från födslen tills jag var 10-11 år. Idag är jag 19,5 så dvs att jag har bott där i över halva mitt liv. I halva mitt liv har jag vaknat upp i rummet som finns bakom fönstret man ser högst upp och längst bort. I detta hus tog jag mina första steg, sa mina första ord. Där lyssnade jag på min lillasysters hjärtslag i mammas mage med ett stetoskop. Majoriteten av allt jag ätit i mitt liv har jag ätit i detta hus.
Det var gräsligt fult inuti, jag kommer ihåg vår trappa som hade rödsvart spräckliga steg. Vi hade en grön toalett och ett grönt handfat. Ett oranget kylskåp när jag var pytteliten som vi bytte till ett "vanligt vitt" lite senare. Vi hade ett stort rum på ovanvåningen som vi aldrig använde, jag vet inte varför men det var lite som ett förråd ungefär. Vi förvarade en massa skit därinne trots att vi hade ett riktigt förråd precis bredvid, som också var full med saker som var för värdefulla för att slängas. Eftersom ingen nånsin var därinne, hade vi ingen värme där så det var svinkallt. Vi kallade det för "blå rummet". När jag var sådär 8 år kanske, satte pappa in en dator där och jag fick för första gången testa att chatta online. Kommer inte ihåg vilket program det var, men jag chattade med pappa som satt på nedanvåningen. Jag minns det som igår. Det var så häftigt och jag skrev så långsamt på tangetbordet.
Jag kommer ihåg mamma & pappas rosa sovrum, där jag och Sofia brukade hoppa i sängen om kvällarna när vi blivit nattade och dem trodde att vi sov. Vi lekte "små grisarna" och cirkusprinsessa. En gång gick sängen sönder för vi hoppade för mycket, och det fick pappa reda på sådär 10 år senare haha. Jag kommer ihåg den fula gråa telefonen som satt ovanför deras säng. Jag minns en gång så starkt att det känns som det var igår, det var november/december, jag vaknade mitt i natten och då gick jag upp och kollade ut genom deras fönster ifall det kommit någon snö. Det var ett tjockt vitt lager ute och jag blev jättechockad och glad!
Jag minns när jag kom hem ifrån mitt livs första konsert - Markoolio. Förbandet var Bubbels och efter det var jag frälst av dem haha. När jag kom hem hade min lillasyster gömt sig bakom våra fula gröna gardiner och trodde att vi inte skulle se henne men hon var så tjock så hon syntes ganska tydligt, haha sötnosen! En gång gick vi upp innan mamma & pappa, då ville Sofia pimpa våran tapet i vardagsrummet. Så hon tog en bingo-penna, och duttade små prickar på väggen. Det blev en pongo vägg och jag ler åt det än idag. Fast mamma och pappa blev ju såklart inte glada....
Jag & Sofia delade rum. Jag hade en spik under min säng. Några gånger kröp jag under den, tryckte på spiken och sa "tjillevippen" och trodde det skulle bli som i Nils Karlsson Pyssling. Jag minns när jag skulle fylla 4 år, jag vaknade så många gånger den natten, väckte mamma och frågade om det inte var morgon snaaart så jag kunde fylla år och få paket. Jag formade mina ben som en 4a minns jag, jag fick en djungelboken-vhs av farmor och en jättefin rosa penna av mamma/pappa.
Vi bodde grannar med mammas moster och hennes kusiner. Två tjejer som var 2-4 år äldre bara. Vi gick igenom tomterna fram och tillbaka som om vi bodde på båda ställerna lika mycket. Vi hade en gunga i ett träd på tomten. Och en redskapsbod där jag skjöt mina första skott med en luftpistol mot gula pricktavlor. Våra kusiner m familj var ofta och hälsade på, och jag har sååå mycket minnen med dem i detta hus. Och vår stenaltan, där jag ramlade med min trehjuling, så jag fick åka in till akuten och numera har jag ett ärr vid ögat som jag haft sen den dagen. Som jag ofta påminns om.
Så himla mycket minnen. Nu är det bara aska. I söndags, den 4 maj 2014 brann huset ner. Ingen person skadades, och jag tycker såklart synd om dem som bodde där. Alla saker dem ägde - borta. Dem har ingenstans att känna sig trygga längre och hela livet måste vara hemskt för dem nu. MEN, mest av allt bryr jag mig om mig själv, och mina minnen. Varje gång jag åkte förbi där sa jag "där bodde jag när jag va liten". Vad fan ska jag säga nu då?! Hela min barndom är fucking aska, hundra tusentals minnen som alltid kommer finnas kvar inom mig, men nu är det fysiskt borta. Mitt gamla sovrum, mitt allra första hem. Fult som stryk och världens sämsta läge men det var mitt allra första hem. Det var något speciellt och betydelsefullt även om jag inte satt min fot där på snart 10 år. Hade detta hänt huset vi köpte efter det, där jag också bodde ett par år och har tusen minnen ifrån hade jag inte brytt mig så mycket. Men när jag fick ett sms om att vårt gamla hus hade brunnit ner, då högg det tag i hjärtat ska jag erkänna. Det gör så inihelvetes ont att veta att mitt älskade barndomshem är b-o-r-t-a. Där lilla jag, med mina blonda lockar har sprungit runt, testat på det mesta för första gången, växt upp och blivit den jag är idag. Kalla mig för en blödig jävla tönt, jag bryr mig inte. För det här berorde mig verkligen. Och jag tror att vem som helst hade känt en hemsk känsla nånstans inom sig. Alla barndomsminnen spelades upp innanför ögonen, sen var det bara att vakna upp och acceptera. Det känns inte bara som att huset brann upp, utan även en del av min barndom. Men nu är jag vuxen, och livet går vidare. Tack för alla år, alla som jag nånsin varit med i detta hus. Alla som givit mig minnen från denna goa tid. Tack till den som byggde det och tack för att jag fick en grym jävla barndom pga detta hus. "vila i frid" När jag dör ska jag spöka på denna plats.
I det där gula tegelhuset på bilden växte jag upp, där bodde jag från födslen tills jag var 10-11 år. Idag är jag 19,5 så dvs att jag har bott där i över halva mitt liv. I halva mitt liv har jag vaknat upp i rummet som finns bakom fönstret man ser högst upp och längst bort. I detta hus tog jag mina första steg, sa mina första ord. Där lyssnade jag på min lillasysters hjärtslag i mammas mage med ett stetoskop. Majoriteten av allt jag ätit i mitt liv har jag ätit i detta hus.
Det var gräsligt fult inuti, jag kommer ihåg vår trappa som hade rödsvart spräckliga steg. Vi hade en grön toalett och ett grönt handfat. Ett oranget kylskåp när jag var pytteliten som vi bytte till ett "vanligt vitt" lite senare. Vi hade ett stort rum på ovanvåningen som vi aldrig använde, jag vet inte varför men det var lite som ett förråd ungefär. Vi förvarade en massa skit därinne trots att vi hade ett riktigt förråd precis bredvid, som också var full med saker som var för värdefulla för att slängas. Eftersom ingen nånsin var därinne, hade vi ingen värme där så det var svinkallt. Vi kallade det för "blå rummet". När jag var sådär 8 år kanske, satte pappa in en dator där och jag fick för första gången testa att chatta online. Kommer inte ihåg vilket program det var, men jag chattade med pappa som satt på nedanvåningen. Jag minns det som igår. Det var så häftigt och jag skrev så långsamt på tangetbordet.
Jag kommer ihåg mamma & pappas rosa sovrum, där jag och Sofia brukade hoppa i sängen om kvällarna när vi blivit nattade och dem trodde att vi sov. Vi lekte "små grisarna" och cirkusprinsessa. En gång gick sängen sönder för vi hoppade för mycket, och det fick pappa reda på sådär 10 år senare haha. Jag kommer ihåg den fula gråa telefonen som satt ovanför deras säng. Jag minns en gång så starkt att det känns som det var igår, det var november/december, jag vaknade mitt i natten och då gick jag upp och kollade ut genom deras fönster ifall det kommit någon snö. Det var ett tjockt vitt lager ute och jag blev jättechockad och glad!
Jag minns när jag kom hem ifrån mitt livs första konsert - Markoolio. Förbandet var Bubbels och efter det var jag frälst av dem haha. När jag kom hem hade min lillasyster gömt sig bakom våra fula gröna gardiner och trodde att vi inte skulle se henne men hon var så tjock så hon syntes ganska tydligt, haha sötnosen! En gång gick vi upp innan mamma & pappa, då ville Sofia pimpa våran tapet i vardagsrummet. Så hon tog en bingo-penna, och duttade små prickar på väggen. Det blev en pongo vägg och jag ler åt det än idag. Fast mamma och pappa blev ju såklart inte glada....
Jag & Sofia delade rum. Jag hade en spik under min säng. Några gånger kröp jag under den, tryckte på spiken och sa "tjillevippen" och trodde det skulle bli som i Nils Karlsson Pyssling. Jag minns när jag skulle fylla 4 år, jag vaknade så många gånger den natten, väckte mamma och frågade om det inte var morgon snaaart så jag kunde fylla år och få paket. Jag formade mina ben som en 4a minns jag, jag fick en djungelboken-vhs av farmor och en jättefin rosa penna av mamma/pappa.
Vi bodde grannar med mammas moster och hennes kusiner. Två tjejer som var 2-4 år äldre bara. Vi gick igenom tomterna fram och tillbaka som om vi bodde på båda ställerna lika mycket. Vi hade en gunga i ett träd på tomten. Och en redskapsbod där jag skjöt mina första skott med en luftpistol mot gula pricktavlor. Våra kusiner m familj var ofta och hälsade på, och jag har sååå mycket minnen med dem i detta hus. Och vår stenaltan, där jag ramlade med min trehjuling, så jag fick åka in till akuten och numera har jag ett ärr vid ögat som jag haft sen den dagen. Som jag ofta påminns om.
Så himla mycket minnen. Nu är det bara aska. I söndags, den 4 maj 2014 brann huset ner. Ingen person skadades, och jag tycker såklart synd om dem som bodde där. Alla saker dem ägde - borta. Dem har ingenstans att känna sig trygga längre och hela livet måste vara hemskt för dem nu. MEN, mest av allt bryr jag mig om mig själv, och mina minnen. Varje gång jag åkte förbi där sa jag "där bodde jag när jag va liten". Vad fan ska jag säga nu då?! Hela min barndom är fucking aska, hundra tusentals minnen som alltid kommer finnas kvar inom mig, men nu är det fysiskt borta. Mitt gamla sovrum, mitt allra första hem. Fult som stryk och världens sämsta läge men det var mitt allra första hem. Det var något speciellt och betydelsefullt även om jag inte satt min fot där på snart 10 år. Hade detta hänt huset vi köpte efter det, där jag också bodde ett par år och har tusen minnen ifrån hade jag inte brytt mig så mycket. Men när jag fick ett sms om att vårt gamla hus hade brunnit ner, då högg det tag i hjärtat ska jag erkänna. Det gör så inihelvetes ont att veta att mitt älskade barndomshem är b-o-r-t-a. Där lilla jag, med mina blonda lockar har sprungit runt, testat på det mesta för första gången, växt upp och blivit den jag är idag. Kalla mig för en blödig jävla tönt, jag bryr mig inte. För det här berorde mig verkligen. Och jag tror att vem som helst hade känt en hemsk känsla nånstans inom sig. Alla barndomsminnen spelades upp innanför ögonen, sen var det bara att vakna upp och acceptera. Det känns inte bara som att huset brann upp, utan även en del av min barndom. Men nu är jag vuxen, och livet går vidare. Tack för alla år, alla som jag nånsin varit med i detta hus. Alla som givit mig minnen från denna goa tid. Tack till den som byggde det och tack för att jag fick en grym jävla barndom pga detta hus. "vila i frid" När jag dör ska jag spöka på denna plats.